Varje sport har sin beskärda del av fans som lever för sitt lag.
Du har förmodligen sett den där killen eller tjejen som bara väntar på att sitt älsklingslag ska spela match, då kan han/hon leva på riktigt. Dagarna mellan matcherna är en tid då personen svävar mellan liv och död, vad som blåser på livets glöd är snacket runt älsklingslaget – sprid din (enda) kunskap och försök att få så många som möjligt att ansluta sig till ditt lags supportklubb. Försök få bekräftelse på att din kärlek är av renaste slag och få männsikor att inse vilken känsla det är att känna sig så fulländad.

Men sanningen är en annan, mellan matcherna mår du så hemskt dåligt och förlorar ditt lag blir det ännu värre. Snacket om ditt favoritlag tär på din omgivning men det blundar du för, det är ju det enda du har mellan gångerna du får träffa din flersjäliga gud.
Gud ja, känner du igen dig borde du kanske ansluta dig till någon religion om du inte redan tillhör någon. Då kan du fylla ut din oro och tomhet mellan matcherna med religiös tro och när du inte förstår guds alla sätt att uttrycka sig på kan du finna tröst i ditt lags eventuella framgång. Helgardera dig, eller tillhör du redan en religion? Har sporten blivit din religion?

Jag är sportig av mig, men långt ifrån religiös. Men jag kan inte på något sätt förstå sportfånarna som viger sina liv åt ett lag eller liknande, jag hörde nyligen en frälst, på det sportliga planet, prata om sitt favoitlag och jag blev lite äcklad. Han hade ett väldigt konstigt sätt att prata om sitt lag, lät inte helt friskt och därför skrev jag detta inlägg. Hoppas någon kommer till insikt och kanske kan ta sig ur sitt beroende så att det bara blir till en sunt intresse.

Så om du känner dig träffad – det är löjligt, det är bara en lek i grunden som också har blivit underhållning. Ta det inte på fullaste allvar.